Det hade kunnat platsa i en deckare

LF Norrbotten har en norrbottnisk konstskatt innanför sina kontorsväggar. Bakgrunden till det skulle kunna vara ett synopsis till en deckare i norrbottnisk miljö:

Konstgalleriet i Storforsen utsätts för en fräck konstkupp. En morgon gapar de vitmålade timmerväggarna tomma när alla tavlor, all slöjd och allt konsthantverk av norrbottniska konstnärer är borta.

Den ideella föreningens försäkringsbolag betalar ut försäkringsbeloppet till föreningen, som ersätter konstnärerna för deras förlust.

Konstverken återfinns inte.

Några år senare kallas polisens kriminaltekniker till en brottsplats någonstans i Norrbotten. Ett mord har skett. Kriminalteknikern och hennes kollega säkrar spår utomhus. De hittar skador på ett fönster och den vakna kriminalteknikern, filmens hjälte, får syn på några tavlor av Lars Pirak. Hon anar oråd, kommer att tänka på den stora konstkuppen, och begär beslut om husrannsakan.

Alla bilder som hänger fullt synligt i huset visar sig komma från galleriet i Storforsen. När kriminalteknikern öppnar sovrumsdörren får hon syn på en stor vattensäng, och blir misstänksam. Att gömma sina pengar i madrassen är nog inte bara ett talesätt, tänker hon. Med hjälp av en trädgårdsslang tömmer de sängen på vatten.

På en specialbyggd ställning under vattenmadrassen ligger en hel bunt av de konstverk som stulits från galleriet i Storforsen fyra år tidigare.

Konstkuppen är avklarad.

Här skulle filmen normalt sett ta slut. Men försäkringsbolaget som betalat ut ersättningen hävdade att rätten till konstverken var deras. Tingsrätten höll med. Och där börjar en helt ny film, en sann film om ett bank- och försäkringskontor som också är en konsthall för dig och alla andra som vill ta del av samtida norrbottnisk konst bland kontorsstolar, lysrör och korridorer.