Visingsögrisen smakar som kött gjorde förr

Fågelkvittret är nästan öronbedövande. När vi ses är det högsommar och turisterna på cykel passerar hennes avfart, på väg ned till badplatsen i Näs.

Hade de svängt in hade de hamnat på Näs Andersgård 12 och hos familjen Svensson/Lantz. Här bor Sara och sambon Jimmy. Dottern Tilde, 22, har flyttat till Axamo och sonen Edwin, 23, bor på Prästgården på Visingsö, som familjen arrenderar, men alla ingår de i Näs Andersgård AB.

Häng med och träffa Visingsögrisen här (Youtube, 2 min)

På gården driver de ett lantbruk med bland annat spannmål och proteingrödor, men här finns också plats för 840 grisar. Grisarna föds upp till 95 procent på lantbrukets egen produktion, skickas sedan till slakt och vidare till en styckare i Varberg, som också förädlar och gör Saras egen Visingsökorv, med mera.

– Fortfarande kan jag bli helt rörd när någon säger ”åh ditt kött är så gott, det smakar som kött gjorde förr”. Man blir så glad. Vi gör vårt bästa med våra djur, och tycker det är givande trots att det ibland är mycket jobb. Och så kan man erbjuda en produkt som kunder tycker om. Det betyder jättemycket, säger Sara.

Som hemma

Själv kommer hon från Stockholm. Flyttlasset ner till Småland gick direkt efter studenten.

– Släkten kommer från Jönköping och jag har alltid trivts här. När man åker ner och ser Gränna har jag alltid känt, ”åh, hemma!”.

Flytten vidare ända ut hit, till södra spetsen på Visingsö, gick från en gård hon och Jimmy arrenderade då i Aneby för lite drygt 20 år sedan. Detta var i samband med att paret väntade sitt första barn och första tiden, erkänner Sara, var inte bara ”en dans på rosor”.

– Vi var så unga och naiva. Det var väldigt mycket jobb.

Sara var föräldraledig utan bil, eftersom Jimmy fortfarande pendlade till den andra gården, och utan att känna någon på ön.

Utan att kunna något om grisar fick hon dessutom snabbt sätta sig in i arbetet.

– Ibland fick jag ta hand om födslarna av kultingarna själv. ”Det är inte så farligt” sa Jimmy, ”det är bara att ta navelsträngen – men inte för långt in”. Och jag var precis nyförlöst själv och visste precis hur ont det gjorde och var livrädd för att göra fel.

Sara säger det och skrattar lite. På den tiden hade de 30 suggor, en suggring, som de hyrde in och så födde de upp kultingarna till smågrisar. Nu har de konventionell slaktgrisproduktion och köper in smågrisarr som de föder upp och slaktar när de är cirka 8–9 månader.

Jimmy har haft grisar sedan han var liten och så länge Sara och han varit ett par har de hjälpts åt med dem.

”Lite läskigt”

Allt började med att Sara, som arbetat länge inom vården, kände att hon ville göra något annat. Den egna grenen inom aktiebolaget kom att kallas Visingsögrisen och verksamheten tog snabbt fart. 

– Från början skulle det bara vara en rolig grej. Att fler skulle få del av köttet, för våra vänner tyckte att det var så gott.

Men när det lackade mot jul, hösten 2017, och Visingsö Pensionat, nuvarande ägare Wisingsborgs Trädgård, frågade om de också fick köpa kött från henne, tändes gnistan på allvar.

– ”Nu måste jag ta steget”, tänkte jag. Hade velat det så länge men inte vågat. Det är lite läskigt, så mycket regler och lagar och allting. Men jag tänkte ”fasen – nu kör jag!”.

Våren 2018 pratade hon med styckaren om de kunde förädla också? Det kunde de. Av tio grisar fick hon mängder av styckdetaljer, ”korvar och allt”.

– Och jag hade ju inte koll riktigt. ”Oj hoppsan blev det så?”, tänkte jag. Fixade en buss och levererade till alltifrån här och upp till Stockholm.

Bästa styckarna

Sara hade tidigare fått höra ”man ska inte göra si och inte göra så”…

– Men jag gjorde på mitt sätt. Och det blev ju ändå bra? Jag ville ha en ren Visingsögrisenprodukt. Inget nötkött i korven det är jättegott men jag ville ha bara fläskfärsen från oss.

Numera skickar hon ett par hundra grisar per år till slakteriet Dalsjöfors. Sedan körs köttet med lastbil till styckaren i Varberg.

– Styckarna är världens bästa. De är flexibla och tillmötesgående och en stor del av att Visingögrisen är det den är idag. De hade recept innan som jag ändrade till bara fläsk. Sen i fjol släppte jag en egen korv.

I sin Visingsökorv har Sara Lantz bara lokala råvaror. Timjan från egen trädgård, vitlök och chili från Feskarns på Visingsö, honung från Wisingsborgs trädgård.

Senare släppte hon en indisk korv ockaå.

– Nu har vi fem olika smaker. Det är jätteroligt!

Grisarna behöver stimulans och får både godis och leksaker på gården.

Glada grisar

I dag kan hon leva på verksamheten. En stor del av hennes jobb är att åka på Rekoringen, där lokala producenter säljer sina varor direkt till konsumenterna. Hon har ingen gårdsbutik, för att slippa känna sig låst, men tar emot kunder här hemma vid överenskommelse. Två stora frysar står på gårdsplan.

Vid beställningar från hemsidan www.visingsogrisen.se levererar hon in till Jönköping, Gränna och på Visingsö, minst en gång i veckan, liksom till Prästgårdens mejeri i Lommaryd (gårdsbutiken) och restauranger, caféer och hotell i närområdet. I loggan för företaget har Sara lagt in en slogan; ”kött från glada grisar”.

– Jag vet att de är det, för vi tar hand om våra grisar. Vi gör det lilla extra för dem. Vi har automatisk utfodring, så mycket tid kan vi lägga på djuren, se om något är fel och förebygga skador. De får extra mycket halm, även grisgodis och leksaker. De gillar att busa och aktiveras.

På frågan om de är intelligenta svarar hon med ett leende.

– Väldigt smarta när de vill!

Gott gäng

Framöver ser Sara fram emot att åka runt på fler event.

– Jag känner mig fortfarande helt ny på det här och vill ta det i etapper. Men jag älskar att träffa kunderna. Det är det roligaste. Många kommer med recept hur de gör och frågar mig om tips. Att tillgodose deras behov i den mån det går är så himla roligt.

 Kollegorna som hon möter på Rekoringen är också några hon vill lyfta.

– Det är ett gott gäng, verkligen. Vi hjälps åt, det är superkul. När jag jobbar hemifrån är kollegorna jag träffar ute på rekoringarna och marknader guld värda.

Och Stockholm? Saknar hon inte.