Pappas livsverk var omringat av brandmän

När Lennart vaknar den här morgonen ser han att ytterbelysningen på sin verkstad har slocknat. Han har väckts av sin hund som oroligt krafsar honom i sidan. Utanför sovrummet tassar hans fru Ida nerför trappan. Hon har vaknat av röklukt och tänker att hon måste ha glömt att släcka ett ljus.

Det är speciellt, det där med kriser. Det är först efteråt som allt faller på plats. I början möter krisen oss som små ledtrådar, var och en med en möjlig förklaring. Sedan vänds livet plötsligt upp och ner.

– Jag kan fortfarande se framför mig hur hela gården är full av brandbilar. De kom från tre olika distrikt samtidigt. Jag har aldrig sett något liknande, säger dottern Elin som bor ett stenkast från gården.

Elin är den andra personen som föräldrarna ringer den här morgonen, efter att Lennart försiktigt öppnat verkstadsdörren och mötts av en kolsvart rökvägg. Först larmcentralen.
Sedan Elin.

– Det är konstigt hur man tänker i en sådan här situation. Hur många beslut man fattar. Som vilka man ska ringa och vad som är viktigt. Innan jag ringde vår granne för att be om hjälp tänkte jag till exempel ”det är okej att ringa, för han är morgonpigg”, säger Elin.

Mer än bara saker

När räddningstjänsten, den hjälpsamma grannen, Elin, mamma Ida, pappa Lennart och Elins son Robin tagit sig ut på gården går allt väldigt snabbt. Robin och Lennart lyckas köra ut två av traktorerna ur verkstaden. Lennart drar ut huvudströmbrytaren för att elen inte ska försvinna på resten av gården. Och tillsammans kämpar de med att få ut den stora rundbalspressen.

Men när branden växer får de till slut fatta det svåra beslutet: att lämna kvar resten av ägodelarna inuti verkstaden. Och att se på när allt försvann i elden.

– Vår lastmaskin blev totalförstörd den morgonen. Vi förlorade traktorn som branden startade i, en minitraktor och så skotern. Och såklart allt annat som ryms i en verkstad. Det är ju en samlingsplats för alla våra bra-att-ha-saker som används när vi sköter bondgården. Men det tuffaste är att verkstaden var min pappas livsverk, berättar Elin.

Bara tio meter från den brinnande verkstaden står familjens ladugård. Och bredvid den: flera bostadshus med sovande familjer. Elin brottas fortfarande med tankar på vad som hade kunnat hända.

– Tänk om ladugården med alla våra djur hade brunnit ner? Tänk om något hade hänt barnen? Tänk om svetsarna med gas hade exploderat? Det är alldeles för jobbigt att tänka på. Vi hade ju tur att branden isolerades till verkstaden. Men verkstaden är mer än bara saker för oss. Vi behöver den för att fortsätta driva vår bondgård.

Mitt i det overkliga och mörka lyste ändå en känsla starkt: Tacksamhet.

– Vi sade det redan när vi stod på gården, omringade av alla brandbilar. Om vi som bor här ute på landet, långt ifrån samhället, kan få hjälp och stöd så här snabbt. Då kan vi betala vilka skatter och avgifter som helst.

”Vad händer nu?”

När ens livsverk står i lågor en kall vintermorgon blir de akuta behoven tydliga: finns det fara för liv? Kan elden sprida sig? Vad kan räddas?

Men när den uppenbara faran är över, när blåljusen lämnat familjen kvar i tystnad och gryningsljus, uppstår helt andra behov. Plötsligt känns det som att också framtiden har brunnit ned.

För vad händer nu?

– Så här i efterhand är det tydligt vilka frågor som dök upp i mitt huvud. Jag kände ett starkt behov av att veta vad som händer härnäst, säger Elin. Bara ett par timmar efter att branden släckts får Elin ett första samtal från en person som kommer att bli väldigt viktig för familjen: skaderegleraren Carlos på LF Uppsala.

– Att så snabbt få prata med en person som förstår oss och bryr sig har varit ovärderligt. Carlos blev vår röda tråd genom allt det här. När jag ringt honom har jag bara sagt ”Hej, det är Elin” och han har svarat ”Jamen tjena! Hur går det?”. Tänk om man hade behövt förklara allt från början varje gång man ringde.

Och Carlos blev också den som stöttade Elin genom en oviss framtid.

– Jag har många gånger frågat Carlos vad nästa steg är, jag har behövt förstå hur livet kommer att se ut framåt. Och jag har alltid fått raka och tydliga svar, hur liten eller stor fråga jag än har haft.

Och när en hel verkstad brinner upp är det många personer som behöver involveras.

– Vi har haft flera olika kontakter på LF Uppsala, bland annat när vi behövt köpa in nya saker till gården. Och det märks att alla bokstavligt talat sitter nära varandra. Har vi frågat en person så har den snabbt kollat med en annan. De har hela tiden sett till helheten. Ingenting har liksom fastnat på vägen.

Ett före och ett efter

En olycka är just en olycka. Den går oftast inte att förutse. Plötsligt är den där. Och sen är den över. Men flera månader efteråt känner Elin och familjen att de fortfarande befinner sig mitt i branden.

– Tidsuppfattningen är svår. Som familj är vi bra på att jobba metodiskt och inte brusa upp. Men alla tycker såklart att det är jättejobbigt. Min son ville inte vara med och sanera verkstaden, han ville inte se det som hade hänt på nära håll.

Och kanske är det just så. Som att tiden under olyckan fryser fast. Man gör det som krävs, man fokuserar, man biter ihop. Men när du då och då tittar upp, när du behöver pussla ihop livet efteråt, då finns vi på LF Uppsala precis runt hörnet. För att hjälpa dig framåt.